Sorg och glädje

Nu äntligen börjar Dumles svullnad att gå ner!! Kan inte beskriva vilken lättnad och ren glädje jag känner just nu!

Kan även meddela att under dessa dagar som jag har varit inaktiv på bloggen så har Dumle hittat på lite hyss ;)
Han är numera en laddad bomb eftersom han har vilat och han går i en liten hage. Och han har blivit helt otroligt rädd för traktorer, så i förrgår hoppade han ut ur hagen igen. Denna gången inte in till Graffe utan ut på riktigt, rakt framför traktorn. Som tur var så hände det inget och han var lätt att fånga när han väl hade fått hälsa på Tara, som går i en hage längre bort.
Igår fick han gå ut i en stor hage då han är lite svår att hantera och äter dåligt när han är så pigg.
Man hade kunnat tro att vi släppte honom på grönbete, så lycklig blev han!

Graffe har varit pigg, piggare, piggast... Vilket resulterar i att han exploderar för minsta lilla och kör mer än gärna akrobatiska övningar när matte sitter på ryggen, men det har sin charm, eller?
Dressyrtränade i onsdags, och kan bara säga: WOW. Det finns verkligen inga problem, stora eller små, som inte min dressyrtränare kan lösa!
Önskar att jag kunde smuggla med båda mina tränare till Varberg.

Sorg, eller lättare sagt jag är ledsen. För jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte tillbaka till Varberg, har aldrig känt det så här stark innan.
faktorerna är många men de största är: en familje tragedi, att Dumle inte är helt bra och att jag tvingas lämna honom hemma, jag vill verkligen inte plugga eller vara i skolan,  jag hade utvecklats dubbelt så fort som ryttare om jag hade stannat hemma och sist men inte minst, jag har inte hittat någon lösning med Graffe ännu.
Allt detta blir bara jobbigt och det känns som att jag har en stor tyngd på mina axlar som aldrig kommer att lätta.

Det enda jag vill för tillfället är: att Dumle ska bli bra så vi kan träna och tävla, att Graffe ska skärpa sig så att vi också kan komma ut och tävla, att åka till Holland på praktik.